Och ingen är gladare för det än jag. Den här semestern har känts som något som egentligen borde vara jätteroligt men som jag bara vill spola förbi. Jag pressar fram tiden men försöker så gott jag kan att ta vara på dagarna...
Innan semestern så sov jag bort dagarna efter jobbet och helgerna umgicks jag inte med någon i princip, och snabbt har det gått. Jag vet ju att man inte får tillbaka tiden som gått men det är ändå värt, jag haaatar att vänta och detta har varit mitt sätt att hantera det.

Jag kan lova att om detta funkar så ska jag ta vara på varje dag och njuta!

27 dagar till spraystart. 1 vecka kvar till mens och efter det 19 dagar till spraystart. Jiiihu!

Jag provade något farligt nyss... Började fundera på när bf eventuellt skulle bli om det första ivf-försöket skulle funka, va tvungen att testa en sån där förlossningsuträknare.
Vet inte om jag egentligen ens vågar tro att det första försöket skulle kunna lyckas, för det känns inte så nu, men ändå är tanken så positiv och det får en att hoppas och be att det kommer kunna gå. I alla fall, beräknat bf blir i så fall på midsommardagen den 20e juni. Tänk att om ett år så skulle det kunna vara så att vi har en liten bebis som är alldeles nyfödd. Tänk om det skulle vara så att nästa år går jag suuuupergravid på midsommar. Eller varför inte, att hen har fötts för tidigt och att detta va våran sista midsommar i år utan en liten. Tanken gör mig så glad, så otroligt jätteglad. Det känns bara som att verkligheten alltid kommer ikapp när jag tänker i dom här banorna och direkt efter så kommer tanken "men snälla, vi kommer aldrig att få det så, vi kommer alltid att vara själva, att vara barnlösa". Jag hoppas varje dag att den där jävla negativa tanken kommer att ha fel!

Tänk vad fantastiskt det skulle vara om den här nedräkningen skulle stämma helt och att vi om 100 dagar får göra äggplock. Underbart men samtidigt sjukt läskigt! Dessutom är det bara 67 dagar till den planerade spraystarten. Jag tror att när jag väl börjar spraya så kommer jag inte räkna ner så innerligt mer, då är ju allt liksom redan igång.
Dom andra två bilderna är statistik, en som bara är på "skoj" från familjeliv där dom kollar vilket försök som har lyckats, den andra är väl mer vetenskaplig. Är man under 30 så har man 35% chans att lyckas vid varje försök, det väljer jag ju lätt att tro på, 35 låter ändå rätt högt ju!

Har kommit på en irriterande sak, varje gång jag använder emojisymboler i inlägg så blir det frågetecken. Haha sikten skit! Så är det frågetecken där det inte ska vara så vet man ju varför. Störande!

Förra veckan berättade jag för min chef om hela den här grejen, egentligen är det skönt att hålla det hemligt men ändå är det bra att hon vet varför jag är borta enstaka dagar här och där, dessutom är hon en jättebra person att prata med så det kändes ändå rätt.
Jag förklarade att jag kommer vara borta en del efter sommaren och att det va för att vi ska göra ivf, hon blir JÄTTEglad och säger "nej men va kuuul!". Jag blev så förvånad. Haha! Ofta man tycker det är jättekul. Jag sa att det va både och, spännande såklart men också jobbigt för det är mycket mediciner man måste ta och även påfrestande psykiskt för både mig och min sambo. Hon förstog och ställde lite frågor om hur mycket jag kommer vara borta och om hur allting går till. Jag svarade lite lätt om allting och att det blir några dagar där jag bara är borta ett par timmar för att lämna blodprov och andra dagar behöver jag va borta heldagar. Hon sa att det va inga problem, att jag kunde ta flex när jag va borta några timmar och annars va det såklart lugnt att jag sjukskrev mig, hon kommer inte ifrågasätta varför eller hur mycket jag är borta.
Efter detta blev hon lite mer känslosam och så kollade hon på mig och sa "åh, du skulle verkligen bli en så otroligt bra mamma!", jag började lipa. Det kändes så himla fint att höra någon säga så. Hon sa sen att hon verkligen kunde se mig gå med en stor mage och hur bra det skulle passa att jag blev mamma. Grät ännu mer. Haha! Vi pratade sen om alla försök man får osv och att man får tänka just nu att första försöket kommer gå, annars kommer man inte bli riktigt klok ju. Måste hålla hoppet uppe! Så sa jag att runt nästa sommar så om allt går som det ska så kommer det en bebis, och då går ju mitt vikariat ut vilket är lite bra. Nääää sa hon, det är ju inte bra, det är ju mycket bättre att du har en fast anställning. Ja jo visst, men det kommer jag ju inte ha. Då säger hon "vi vill ju egentligen inte lasa in folk men vissa som man tycker är riktigt bra, dom vill man ju råka lasa in, och du är precis en sån person, detta måste jag ju fixa!". Lyyyycka! Hoppas nu att hon kan fixa det, det hade varit så underbart!
Min sambo blev jätteglad när jag berättade vad chefen hade sagt, att det kan föra något bra med sig av att man vågar berätta?

Nere på tvåsiffrigt till planerad spraystart!?

På våran lapp stor det att vi hade fått 2 tider, ett klockan 10 för att lämna spermaprov och ett klockan 15 för att träffa läkare.
Vi bor precis en timma ifrån sjukhuset så sambon fick lämna provet på plats vilket han inte har gjort förut, skoj tyckte jag, inte så skoj tyckte han? Allt gick i alla fall bra och sambon säger till tjejen där på skoj "va rädd om mina soldater".
Vi fördrev sedan tiden med att åka till Sisjön och kolla i affärer, åt på burger king och ett väldigt snabbt besök på ikea.
Tillbaka på sahlgrenska och redan i väntrummet va jag supernervös, va ska dom säga? Tänk om dom inte vill hjälpa oss.
Dom ropade upp oss i tid och läkaren va hur bra som helst. Det första hon frågar är om vi har med oss pappren, hmm Avilka papper då? Dom där det står om hur IVF-går till? Dom har vi inte ens fått säger vi. Hon blir lite förvånad och börjar gå igenom allting hur IVF fungerar. Både jag och sambon blir jätteförvirrade eftersom vi inte trodde att detta va ett sånt besök, alltså introbesök. Jag hurrade som fan inombords! Efter att hon hade pratat igenom allt så pratade hon om oss och det hon visste: sambons nya spermaprov visade NOLL spermier, ironiskt att sambon hade sagt till hon på morgonen att vara rädd om hans soldater, när det inte ens finns några. Sedan sa hon att han måste sluta med sprutan, det hade sambon redan ställt sig in på och det va tur för han skulle ha tagit den nya sprutan veckan innan men hoppat det. Hon sa också att om ca 3 månader får han lämna ett nytt prov och i samband med det gör vi äggplock (whatwhatwhat? Redan? Fan va göööttt!!), hittar dom inga spermier i provet så får dom plocka ut med en nål, men hon trodde att förhoppningsvis så hinner det komma igång, det borde det ha hunnit göra. Sedan pratade vi om mig och att hon trodde att ev så har jag stopp i ena äggledaren eftersom det gjorde så jävla ont med spolningen och att det kan ha försvårat för oss att lyckas hemma. Hon gjorde vul på mig och såg några outvecklade äggblåsor och en jättestor, så allt såg jättebra ut. Tydligen så gör dom vul för att avgöra hur många äggblåsor som finns och då vet dom sen hur medicindosen ska ställas in. Lurigt!
Läkaren skickade oss sedan vidare till en barnmorska där vi skulle planera tider osv, kändes helt skumt att ha gått från ovetandes om det ens blir ivf till att skriva planering framöver.
Den barnmorskan va i alla fall den segaste jag har träffat, min sambo höll på att smälla av, sååååå seg va hon. Efter en timma så hade vi planeringen klar, i augusti ska sambon lämna nytt prov, när vi får svaret på det och om det visar att det finns spermier så har jag klartecken att börja med sprej. Vi gick inte igenom sprutteknik nu utan vi sa att det är bättre att ta det längre fram, det är ändå så långt kvar, äggplock är i alla fall beräknat till vecka 39???. Så jävla gött!
När vi äntligen kom därifrån så va jag hur lycklig som helst, sambon med men han hade ju inte förväntat sig så mycket annat men jag hade ju (såklart som vanligt) tänkt dom värsta tankarna för att inte bli besviken, jag satt och flinade hela vägen hem. Det va en sån otrolig lättnad att vi nu visste vad som skulle hända framöver, jag HATAR att gå ovetandes så det va en stor jävla sten som hade släppts från mina axlar. Sambons inställning till allt detta är väldigt lätt, han kan tänka sig att göra biopsi om han så måste så det märks på honom att han är beredd att göra mycket för att få barn men han är så avslappnad och tycker att det är okej att vänta medans jag går och kan bli vansinnig på att bara låta tiden rinna iväg så det är extremt skönt att inte han är som jag, då hade vi nog blivit tokiga. Men nu ser vi fram emot sommaren och vi hoppas att detta blir den sista där vi är själva, nästa kan jag förhoppningsvis vara gravid eller till och med föda i början av sommaren. Lycka!!

Såhär ser resan ut hittills för oss:

Maj 2012: slutar ta P-spruta efter att ha använt det i 2,5 år.

Nyår 2012-2013: bestämmer oss för att "blir det så blir det", när mensen kommer igång vill säga.

1 januari 2013: mensen kommer, jag blir jätteglad och det känns som en otrolig lättnad att det kommer igång efter så lång tid.

Juni 2013: vi börjar försöka lite mer ordentligt och jag går till gyn, orolig att något kanske är fel, men inga fel hittas.

Oktober 2013: Besöker gyn och säger att det inte funkar, fastän det inte har gått riktigt ett år så börjar dom en utredning.

November 2013: spolning av äggledarna, trodde jag skulle dö! Den värsta smärtan jag har känt i hela mitt liv. Sambon lämnade spermaprov som visade på 11 miljoner spermier, alltså inte helt okej men läkaren tyckte ändå vi skulle försöka med pergotime i tre månader och se om något händer.

Mars 2014: inget händer nu heller och sambon lämnar ännu ett spermaprov, dåliga nyheter, inga spermier hittades:( Vi börjar diskutera ang testobehandlingen sambon går på och om det kan ha något samband. Läkaren tror att det eventuellt kan vara så och tycker att han kan sluta med behandlingen och göra ett nytt test om TRE(!) månader. Aldrig säger vi båda, ingenting kommer lösa våra problem automatisk eftersom sambon mår dåligt utan behandling så något samliv lär det inte bli då. Läkaren förstår och skriver därför en remiss till sahlgrenska.

April 2013: får en tid till sahlgrenska men det står ingen mer information vad vi ska göra. Suck! Men den 6e maj är det dax!

6 Maj: besök på sahlgrenska, allt detta kommer i ett annat inlägg.